tiden...

Hej i dagen alla ljuva.
Jag tycker det doftar vår denna grå halvblaskiga februaridag. Säkert är det bara i min näsa, men tanken är lockande :) Helgen var en lång sådan, vet inte varför, men det händer ibland att den känns längre än annars. Konstigt! För i övrigt så tycker jag tiden går så himla fort. Månaderna liksom rinner iväg och därav åren likaså. Fast jag försöker vara i nuet. Tänker ofta på när min mamma pratade om just detta, men då hängde jag liksom inte med. Livet var oändligt då. Härlig känsla :)
Men det är väl typ det enda vi kan vara säkra på, att så inte är fallet. Jag blev starkt påmind om det när jag var i min lilla hemstad och insåg att det numera finns lika många, om inte flera på kyrkogården jag behöver hälsa på som kompisar att skratta med över en kopp kaffe.
Vet inte om det bör anses ledsamt? Jag upplevde det i alla fall inte så, utan mera bejakade att så är livet. Kanske lättare att konstatera eftersom det är gamla människor det handlar om. Människor som fick ett långt liv, och som var en del av mitt liv "då". En del av den jag var och den jag är. Och jag känner tacksamhet, återigen, över äran att få förvara deras minnen i min tanke och hjärta, på min fortsatta vandring på denna väg som numera går så himla fort.
Denna väg som jag tänker njuta av varje dag tills den tar slut. För det är därför vi är tillåtna att vandra den ju, eller hur?...